Jakten går vidare. Vilka teorier och modeller för kreativitet har Anna Linge i sin avhandling ”Svängrum” (2013).
Ken Robinsons fyra delförmågor i den kreativa förmågan
Den först mer teoretiskt förankrade beskrivningen av kreativitet hämtar hon från Ken Robinson. Enligt Robinson är kreativitet en förmåga uppbyggd av förmågor, nämligen:
- visualisering,
- fantasi och föreställning
- att komma med värdefulla idéer
- att kunna realisera sina idéer
Crafts distinktion mellan ”kreativ undervisning” och ”undervisning för kreativitet”.
Linge nämner Anna Crafts distinktion, den mellan kreativ undervisning och undervisning för kreativitet, utan att loda något djupare i den. Jag har för egen del funderat över den under något år och förhållandet mellan dessa begrepp är sammansatt. Å ena sidan är undervisning för kreativitet och kreativ undervisning två helt olika saker. En lärare kan undervisa med kreativa grepp utan att för den skull ge eleverna uppgifter och förutsättningar som lockar till kreativitet. Å andra sidan fungerar en lärare med kreativ undervisning som en rollförebild och genom sitt exempel uppmuntrar läraren till kreativitet. Det viktigaste budskapet är ju inte det jag säger utan hur jag säger det. Så kreativ undervisning kan vara den främsta insatsen i en undervisningsinsats för kreativitet.
Kaufman & Beghettos fyra-C-modell
Linge tar upp Kaufman & Beghettos fyra c-modell: mini-c-, lilla-c, pro-c och stora-C-kreativitet. Linge låter sin korta presentation av modellen landa i att hon kallar domängenerella färdigheter för ”kreativ förmåga”. Jag tycker att den formuleringen är olycklig. Det räcker inte med att besitta kunskaper om och i kreativa processer för att man ska kunna åstadkomma något kreativt. Det krävs också motivation och domänkunskaper (Amabile, 1996). Kaufman och Beghettos (2009) resonemang leder dem också bort från att tänka i domängenerella banor, till att i huvudsak kreativitet som domänspecifik. De skiver: ”The model helps illustrate how the likelihood of domain generality becomes less like as one moves from mini-c through little-c and Pro-c onto Big-C” (s. 9).
Trots att jag alltså inte helt delar Linges beskrivning av fyra-c-modellen och inte heller tycker att det begrepp hon skapar utifrån den är helt lyckat, så noterar jag ändå med glädje att hon lyfter in modellen i sin avhandling. Jag uppfattar den som pedagogiskt användbar och jag finner Kaufaman & Beghettos artikel initierad, välskriven och att den för domänen ett litet steg vidare med sina bidrag.
Linge hänvisar till Kratus när hon beskriver den kreativa processen. Eftersom Kratus är ett nytt namn för mig så kollar jag upp referensen. Kratus skriver: ”Some examples of characteristics of the creative process are problem finding, idea generation, modification of ideas and evaluation of tentative solutions.” (s. 34) Jag är tvekande till att ta upp Kratus beskrivning av en kreativ process i min egen framskrivning av två skäl. Det ena är att han inte redogör för alla steg i en kreativ process, utan endast ger exempel på steg. Det andar skälet är att han inte anger någon referens till varifrån modellen kommer.
Referenser
Kratus, John. “Structuring the Music Curriculum for Creative Learning”. Music Educators Journal , Vol. 76, No. 9, Special Focus: Creative Thinking in Music (May, 1990) , pp. 33-37.
Linge, A. (2013). Svängrum: för en kreativ musikpedagogik. Diss. Malmö : Malmö högskola, 2013. Lund.
Calles kreativa sidor 