Har just skrivit klart och lagt ut ett längre referat av Jane Piirtos Creativity for 21st Century Skills – How to Embed Creativity into the Curriculum. Har också lagt ut tre andra referat. Klicka på länken ”Referat och texter” ovan så kommer du dit.
Har nu läst kapitel 19 i Nurturing Creativity in Classroom av Beghetto & Kaufman. Kapitlet har rubriken “Teaching for Creativity” och är skrivet av Robert J. Sternberg.
Kreativitet – en vana
Sternberg inleder med att slå fast att kreativitet är en vana, en rutinrespons. Den kan bli en vana genom att anlägga en viss attityd till livet. Kreativitet handlar inte om inneboende förmågor. Vanemässigt ger kreativa personer nya och fräscha responser istället för automatiska och tanklösa.
Tre saker påverkar en vana, alltså även kreativitet.
Sternberg ger exempel på fyra kreativa tankevanor som kreativa människor lagt sig till med.
Det komplicerade förhållandet mellan kunskap och kreativitet
Förhållandet mellan kunskap och kreativitet är komplicerat. Å ena sidan krävs kunskaper för att man ska kunna vara kreativ. Å andra sidan hindrar kunskaper kreativitet. Eftersom man kan något behöver man inte göra detta på ett nytt sätt. Den kreative behöver alltså både ta till sig kunskaper och samtidigt frigöra sig från kunskaper. I min tolkning innebär det att göra tankeexperiment där man ställer frågan ”What if…”.
Kreativitet eller konformitet
Sternberg ställer kreativitet och konformitet mot varandra. Tyvärr så socialiseras barn och unga och elever genom tusentals små vardagliga handlingar in i konformitet. Motsatens är lika möjlig, alltså ett socialiserande in i kreativitet.
Teorin om investering i kreativitet
Sternberg går vidare med att presentera den teori som han utvecklat tillsammans med Lubart som kallas for ”the investment theory of creativity”, i min översättning ”teorin om investering i kreativitet”. De utgår i sin teori från frågan: Vad kännetecknar kreativa personer? Svaret är att kreativa personer är villiga att investera i/köpa idéer som är billiga, förädla dem, för att sedan sälja dem dyrt. Dessa kreativa personer ser alltså ett potentiellt värde i en idé som inte så många andra ser. De tar till sig denna idé, lägger ner ett stort jobb på den och presentera den sedan för andra. Nu när idén genom förädlan fått ett högt värde är och genom utvecklad kommunikativ förmåga presenterats i en lockande förpackning, är det många som vill ha idén, som vill köpa idén dyrt.
Teorin om investering i kreativitet kräver flera egenskaper av ”investeraren”. Intellektuella förmågor, kunskap, olika tankestilar, personlighet, motivation och omgivning. Kreativitet är alltså för Sternberg och Lubart inte något enkelt utan ett system.
De intellektuella förmågor som måste finnas på plats är syntetisk, analytisk och praktisk-kontextuell förmåga. Dessa tre måste samverka. Med syntetisk förmåga kan man se problem på nya sätt och undfly det konventionella tänkandet. Med analysförmåga kan man se vilka idéer som är värde att satsa på. Och med den praktiska-kontextuella förmågan kan man övertyga andra om sina idéers förträfflighet, att sälja dem.
Kunskap måste användas men kunskap kan också hindra och måste därför också avstås.
Tankestilar att vilja tänka i nya banor och att tänka väl är kärnan.
Personlighet spelar roll. Villighet att övervinna hinder och att ta risker och att kunna tolerera tvetydigheter. Inget av dessa drag är fixt, alla går att öva upp!
Motivation är också något som handlar om vad man bestämmer sig för ska motivera en.
Att främja kreativitet i skolan
Lärare ska uppmunta kreativitet, vara rollförebilder och belöna kreativitet. En nyckel att ge elever är att lära dem att omdefiniera problem. Man kan bli fångad i ett olösligt problem. Då är det dags att göra om problemet, redefiniera det. Ta sig utanför boxen. Sen kan man lösa det.
Vidare ska en lärare lära sina elever att ifrågasätta grundantaganden, en viktig komponent i kreativt tänkande. Vidare ska elever läras att viktigare än svara är att ställa frågor. Skolan ska lära eleverna vilka frågor som är värda att ställa och hur man formulerar frågor. ”Samhället tenderar att göra ett pedagogiskt misstag när man betonar svarande istället för ställandet av frågor” (s. 404).
Har nu läst kapitel 18 i Nurturing Creativity in Classroom av Beghetto & Kaufman. Kapitlet har rubriken “Creativity in Collage Classrooms” och är skrivet av Diane F. Halpern.
Halpern skriver en del om tänkande i sin artikel. Till att börja med jämför hon kritiskt och kreativt tänkande. Både uppfattar hon som system där många olika komponenter ska samverka. Det kreativa tänkandet ska producera något ovanligt och användbart, det kritiska tänkandet behöver inte producera något originellt, men däremot något användbart. Halpern lär ut detta i kurser hon håller på universitetet och brukar lägga in ett delmoment som innebär att det de studerat ska redovisas på ett kreatovt sätt. För många är det svårt, men några studenter kommer med något verkligt nytt och annorlunda.
Halpern skriver lite kort om tänkandets natur, tänkandet är en dubbel process. Den ena processen r en snabb, omdeveten, intuitiv process som inom en sekund ger ett svar på hur man ska agera i en viss situation eller hur lösningen på ett problem ser ut. Den andra processen är den långsamma medvetna tankeprocessen där man samlar sig, sorterar, värderar, jämför etc. Det har föreslagits av forskare att den första processen är en kreativ process och den andra tankeprocessen är det kritiska tänkandets hemvist. Halpern vänder sig mot detta eftersom kreativitet kan tränas, stöttas med checklistor och tanketräningstekniker etc.
Halpern tar istället ställning för åsikten att kreativt tänkande inte är något speciellt. Det liknar de tankeprocesser vi använder dagligen och därför är det kreativa tänkandet åtkomliga för alla. I vardagen. Med denna utgångspunkt så kommer en studiemiljö som uppmuntrar till oberoende tänkande också att uppmuntra till kreativt tänkande.
Halpern citerar Csikszentmihalyi som har sagt att den mest fundamentala frågan att ställa om man vill fostra kreativitet inte är att fråga vad kreativitet är utan var kreativitet finns. Denna senare fråga fokuserar mindre på individen och hennes tänkande och mer på omgivningen och dess stöd. Kreativitet handlar alltså i detta perspektiv inte om elevernas kunskaper om kreativitet utan om hur skolan uppmuntrar och stöttar till oberoende tänkande och skolans förväntan på kreativa produkter.
Sammanfattat kanske man kan säga: Det är inte eleverna om behöver tränas i kreativitet, det är skolan som behöver formas så att den rymmer och uppmuntrar och gynnar kreativitet.
Har nu läst kapitel 17 i Nurturing Creativity in Classroom av Beghetto & Kaufman. Kapitlet har rubriken “Attitude Change as the Precursor to Creativity Enhencement” och är skrivet av Jonathan A. Plucker och Gayle T. Dow.
Plucker & Dow anordnar en universitetskurs vid Indiana universitet vars syfte är att främja studenters kreativitet. De utgår i den kursen från grundantagandet att studenterna låtit sig luras av de vanliga myter som förekommer om kreativitet, myter som hämmar kreativitet. De myter som man resolut försöker ta itu med under kursens gång är:
Studenter som deltagit i kursen har fått svara på ett frågformulär innan och efter. Resultaten av dessa frågeformulär är att en del av dessa djupt rotade föreställningar/myter fortfarande finns kvar. Så Plucker och Dow drar slutsatens att det inte går att få bort dessa missförstånd helt.
MEN. Genom att visa hur falska dessa myter är hjälper man människor på ett avgörande sätt att bli mer kreativa.
Plucker och Dows bidrag, ett för mig nytt sätt att tänka, är att kreativitet inte främjas bäst genom en positiv miljö, rika upplevelser, tanketräning osv, utan genom att missförstånd kring kreativitet vederläggs. Man behöver på en högst personlig nivå göra en självanalys: Vilka av dessa myter begränsar mig i mitt tänkande om kreativitet? Intressant! Hur mycket ligger det i detta statement? Hur pass kulturellt färgat är påståendet?
Lars Lindström är delvis inne på samma spår i den artikel jag skrev om i mitt förra blogginlägg. Han konstaterar att forskningen om kreativitet i skolan är liten, troligen pga romantiska föreställningar om att man antingen föds med eller inte föds medkreativitet och att utbildning dödar den i barnet naturligt inneboende kreativiteten.
Har läst en text av Lars Lindström med rubriken ”Kan kreativitet läras ut? En bildpedagogisk översikt”. Vad lärde jag mig av denna text som är relevant för min c-uppsats som ska handla om hur lärare främjar elevers kreativitet? Lindström lägger som grund för sin förståelse av kreativitet Ekvalls och Vygotskijs synsätt. Ekvall citerad i artikeln förklarar det kreativa tänkandet som ”ett kombinerande av redan kända element till en ny problemlösning eller produkt som är välintegrerad och användbar för sitt syfte”. Vygotskij är inne på samma spår när han menar att fantasi handlar om att kombinera intryck och tankar som man redan besitter. Vygotskij citeras i artikeln: ”Det skulle vara ett underverk om fantasin kunde skapa ur ingenting”.
På denna grundval är det rimligt och logiskt att besvaras rubrikens fråga om kreativitet kan läras ut med ett ja. De element som eleven lär känna i skolan, de intryck som görs och tankar som tänks, kan eleven sedan användas i sitt kreativa tänkande.
För att fördjupa sitt resonemang om kreativt tänkande använder Lindström Sternberg som säger att tre förmågor krävs för kreativt tänkande:
Dessa tre förmågor kan tränas varje lektion.
En fjärde förmåga som kompletterar de tre övriga hämtar Lindström från Getzel & Csikszentmihaly, nämligen förmågan att ständigt problematisera en uppgift, inta bara inledningsvis i processen utan under hela processen. Den kreativa människan är en ”problem finder”.
Läst
Lindström, Lars (2007): Kan kreativitet läras ut? En bildpedagogisk översikt. Educare 2007:1, sid 6-32.
Lars Lindström är professor i pedagogik med en psykologutbildning i botten. Han är verksam vid Stockholms universitet.
Calles kreativa sidor 